åttiotrenollettnollfem

Kvällen igår var nostalgisk och bjöd på humor, skratt och vänskap i form av Marie och Frida. Ett mycket trevlig sällskap. Vi flamsade på guppiga vägar, sökte björn och försökte hälsa på en gammal klasskompis som återvänt till trakterna. Dessutom såg jag Maries nyförvärv Sten, en stor brun häst som stiligt sprang (skrittade/travade/galopperade?) oss till mötes vid stängslet. Med mitt otränade hästöga måste jag säga att det var en vacker varelse. Inte för att jag förstår mig på hästar alls. Är helt säker på att det är ett speciellt band mellan människa och häst, men för mig har de alltid känts så stora, muskulösa och oberäkneliga. Passat bäst på ett gammalt julkort tillsammans med en tomte, eller i Astrid Lindgrens filmer. Men ståtliga djur är de, det kan ingen ta ifrån.