090908
I sommar hade jag en dröm som inte var som alla andra drömmar. En dröm med ett djupare budskap som fortfarande ger mig gåshud.
Jag befinner mig i ett rum tillsammans med andra människor. Ett rum med en vit dörr. Vi är i säkerhet och är trygga. Vi har det bra. Bredvid mig på min vänstra sida står Christer. Vi tittar ut genom ett fönsterparti. På andra sidan glaset finns människor. Rätt många. De befinner sig i dunkel. De är på osäker mark, oro ligger i luften, en längtan efter trygghet. Skog och natur omger människorna. Till vänster finns stora träd och stenar, mossa ligger på marken. Fram från träden och stenarna kommer tre eller fyra getter gåendes. De är ganska små och grå i pälsen.
Allt blir svart. Människorna och getterna på andra sidan glaset försvinner ur min bild. Från det svarta kommer ett Bibelord upp från tomma intet. Det blänker i guld och jag läser Joh 103. Jag kan inte utläsa om det står 103 eller 109. Bokstäverna glimmar till och försvinner. Jag vaknar.
Drömmen gnager i mig hela dagen. Först på kvällen slår upp Joh 10:3 och 10:9. Där läser jag följande Bibelord.
För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem.
Joh 10:3
Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete.
Joh 10:9
