åttiotrenollettnollfem

Att vara tacksam. Det är något som de flesta, mig själv inräknad, ofta glömmer bort. Istället tar vi för givet. Det är dumt.

För flera år sedan var pappa och Olle i fjällen och väl där träffade de en äldre farbror vid namn Astor. Astor levde ensam i en stuga tillsammans med sin blinda hund i Akkapakte i Arjeplogs kommun. Inte direkt den mest centrala platsen om du blir toksugen på ett skrovmål, akut sjuk eller får problem med den snabbt föränderliga väderleken. Man ska vá tacksam, sa han ofta på bred inlandsdialekt. Astor var tacksam över sitt även om det i många ögons mått mätt inte var något speciellt. Kanske är det just det som är en av livets många hemligheter. Att känna tacksamhet för det man har. Ofta det enkla. Vi har alla olika behov, men när det kommer till kritan är kärlek, att känna sig älskad och trygg det viktigaste av allt. Allt annat kan bero. Faktiskt.

Så ibland när vi ses, pappa, Olle och jag, härmar de Astor. Man ska vá tacksam. Så sant, så sant. Där satt han i sin stuga men sin blinda hund, drack säkert några koppar kaffe och funderade över livet medan snön yrde runt knuten. Och han kom fram till något mycket klokt.