åttiotrenollettnollfem

Nu har jag packat klart inför morgondagen. Kom hem för en stund sedan efter att ha varit i Storforsen och lyssnat på Sommarkyrkan, kören där min syster och alla hennes kompisar sjunger i som sommarjobb. Det måste vara ett av de roligare sommarjobben här i krokarna. Själv tycker jag det är kul att sjunga men hur det sedan låter när jag drar en ballad av Whitney Houston är en annan femma.

Jag vet inte vad det har tagit åt mig men jag har kommit fram till att jag måste vara rädd för stora hundar. Svängde in på OK tidigare ikväll för att införskaffa lite förnödenheter. Just när jag ska parkera inser jag att en bil med öppet bagageutrymme står bredvid mig. I där ligger en schäfer. Schäfer. Jag funderar snabbt på att byta plats för att undvika faran, men inser att det vore fjantigt. Jag tar tjuren vid hornen, stänger av bilen (stänger man en bil, eller slår?), kliver ut och låser dörren. Sneglar försiktigt på den lurviga fyrfotingen. Tittar på den när jag rundar hans plats och inser att jag ler till hunden. Som för att verka som en vänlig person som utan problem skulle rasta den, kasta pinnar och plocka upp avföring i svarta påsar.

Hur kommer det här sig? Jag har aldrig någonsin blivit anfallen eller ens i närheten provocerad av en hund. Fick faktiskt ett stygn av dåligt samvete när jag sedan gick tillbaka till vita våfflan och hunden ligger oskyldigt på sina tassar och tittar ut i evigheten. Förlåt, hunden. Jag ska försöka bättra mig. Tack för att du inte anföll mig och bet av ett ben eller två. Tack. Hoppas det finns fler som du.