åttiotrenollettnollfem

När jag gick i 9:an fick vi göra Boken om mig. I denna bok, som såhär i efterhand kan kallas för högstadiets mästerverk, blev jag av bror Olle beskriven att ha hetsigt humör. Och att jag var lik mamma. Som också hade ett ganska hett temprament.

Inte vet jag om det är för att jag är hysteriskt hormonell, men jag går omkring och stör mig på saker i min omgivning. Hela tiden. Saker som inte ens är relevanta för mig. Vanligtvis blir jag lätt irriterad, men nu för tiden tar det liksom mer energi. Exempel:

Bussresenärer under 20 år som inte har vett att säga hej elle hejdå till busschauffören när de kliver på och av bussen. Hur jobbigt kan det vara? Ouppfostrade nötter. Hade jag varit chaufför hade de minsann fått veta hut. Det hör till hyfs att hälsa. Punkt.

Lucia. Varför fixas det fram nio söta töser som kandiderar till Älvsbyns Lucia när man inte ens får rösta utan låter slumpen avgöra vem som blir ljusets drottning? Urbota dumt. Hej jantelag, är du här igen?

Tog ut pengar här om dagen och i kön till automaten fastande mina ögon på en affisch. En affisch som informerade om ett event med hålltider och program, men där man glömt skriva plats. Undra hur många som kom?

Världsmästare. Här känner jag att beskrivning är överflödig. Trodde tidigare att de flesta var från Piteå men har nu insett att de finns söder om Jävre också. I Västerbotten.

Galttvål i all ära, men det luktar piss. Märkligt.

Det var väl det. Jag förstår om ni också undrar. Jag hoppas innerligt att det är övergående.