åttiotrenollettnollfem

Det finns ett minus med insatser som görs i stugorna inför den stundande julen. Minustecknat stavas inte överkonsumtion, även om det också är ett minus av penntjocklek grövre. Ej heller är det julbak och skyhöga priser på saffran. Nej. Det stavas utebelysning.

En ok utebelysning, enligt mig, är en varm ljusslinga med små ljuskällor som placeras i, förslagsvis en buske eller ett träd. Det sprider ett härligt skimmer och ser välkomnande ut. Dock är det få som nöjer sig med denna, relativt enkla insats.

Nej, alltid är det någon som ska vara värst. Den belysning jag syftar på syns både här och var, är blå, grön eller röd. Ofta fäst längs fastukvisten eller ovanför garageportarna. Denna är sällan centrerad, utan ditplacerad utan känsla och hänger ofta lite på sniskan. Värst av allt är om den inte består av små ljuskällor som ser ut att sväva i mörkret, utan istället är paketerad i en plastslang. Panik. Dessa färgglada skapelser gör mig tokig. Fult, fult, fult! För några dagar sedan var jag till Vistträsk och där körde jag förbi några gator och gjorde en icke-vetenskaplig undersökning. Utbudet av ful utebelysning är enormt i byn. Verkar nästan ha utvecklats till en tävling. Ofta är hemskheterna dessutom i kombination med varandra så det lyser i regnbågens alla färger på en och samma gång. Usch, jag får huvudvärk.

Om du som läser detta har ditt hus och tillhörande gård prydd med detta amerikanska skitpynt, ta inte illa upp. Men det är bara för mycket. Snälla, lämna det i kartongen i källaren nästa år.