åttiotrenollettnollfem

Ultraljudet gick jättebra! Trodde att vi skulle mötas av en stressad rockbeklädd kvinna som ointresserat skulle kika lite tvärt och avsluta det hela efter tio minuter.

Ack, vad fel jag hade. Som tur var. Kvinnan var hur gullig som helst, tog sig verkligen tid och beskrev allt i minsta detalj. Jag var sjukt nervös och ville bara få det gjort. Men när jag väl låg där och Johan satt vid min sida, hade jag starka planer på att lägga bud på hela apparaten. Kanske vi kunde ta en titt på underverket varje dag?

Hjärtat pumpade och slog fint, Krut viftade på armar och ben, rörde sig hela tiden och svalde fostervatten. Det absolut finaste var när Dr Vitrock ändrade vinkel och filmade så vi kunde se Kruts små fötter trampa mot skärmen. Det såg ut så. Små, små tår och fotdynor. Tyngdlösa i min mage. Märkligt.

Eftersom Krut låg i en kostig vinkel som gjorde att det inte kunde tas ett ordentligt huvudmått, fick vi ny tid och ska dit igen på fredag. Inte mig emot, eftersom vi då får glutta på Krut Sockerstrut igen. Och förresten tror vi att det är en pojke. Men bara tror. Eller anar, rättare sagt.

När vi gick därifrån stannade vi i korridoren, tittade på de svartvita bildera och spelade upp hjärtljudet från i fredags. Livet är en gåva, och precis som Lennart Nilssons dokumentär, ett kärlekens mirakel.